Ledsen Carin och Ilja, det blev inte bättre.

Idag presenteras "sanningen" bakom Butlerförslaget.
http://www.newsmill.se/node/26848
Tycker mer det låter som en snabb pudel. Hushållsnära tjänster i anslutning till tunnelbanan och förlagd i SL:s outnyttjade lokaler låter väl bra som idé? Men är det en bra idé? Jag tror inte det, det finns ett antal goda skäl till det.

1, För att det ska bli billigare för oss konsumenter tänker Ilja och Carin att företagaren ska samordna volymer för att hålla låga priser. De flesta som gör samordningsvinster gör inte det för att sänka priset, de gör det för att öka lönsamheten.

2, För att verkligen kunna hålla låga priser måste man ha låga kostnader, ska då SL- lokalerna hyras ut till underpris?

2a, Är det rätt sätt att använda skattebetalarnas pengar, att hyra ut till för lågt pris?
2b, Vilka ska få hyra och hur ser man till att det finns konkurrens mellan de som vill hyra?

3,Om en massa tjänster säljs till underpris med hjälp av en tilltrixad skattesubvention, vad är då skillnaden mot RUT?

4, Om en massa tjänster och produkter säljs till underpris i tunnelbanan, vad händer då med de företagare som idag säljer dessa produkter och tjänster ovan jord.

5, Vilken ny marknad tror man sig ha skapat?

Nej, jag tror proffsiga heltidspoliotiker ska hålla fingrarna borta från att uppfinna nya produkt och tjänstepaketeringar och istället ägna sig åt politik
något de kan och gör bra. Men se för all del till att Sl:s lokaler utnyttjas effektivt och att utveckla och förbättra RUT.

En chans att förstå.

Man kan bara spekulera

Av Birgitta Liebenholtz


Ur skoltaxin störtar ett litet barn. Skosnörena hänger och slänger. En för stor röd ryggsäck gömmer den späda ryggen. En blick irrar oroligt mellan det gröna radhuset och taxin. Ska jag få stanna? säger blicken. Är jag hos mormor nu - eller...? Stegen är ängsligt snubblande. Först när Emil ser att bilen rullar iväg sänker han takten, stannar till och fäster blicken länge mot grusgången. Han nickar. Verkar bekräfta att han är där han vill vara, hemma. Jag vet att han har varit osäkerhet på var bilen varit på väg. Det händer att man "glömt" berätta. Ett barn som inte kan prata, kanske man inte heller behöver informera. Bara plocka upp och köra iväg. Så kanske många tänker.

Emil är nio nu. Ett annorlunda barn. Ett barn med autism. Med ett livsmönster som på de flesta sätt skiljer sig från mitt. Som ser, känner, och doftar olikt mig, som löser problem på sitt eget sätt, självsäkert och reservationslöst, framtvingat av att hans hjärna inte kan, som min, dra slutsatser. Som nu till exempel då han upptäcker min nya skottkärra. Det är inte kärran han primärt ser. Han förstår inte att den ska frakta mina grejer i trädgården. I stället ser han det glittriga navet på hjulet och sätter därför iväg mot det med ett ljudligt "iiihh". Han är förväntansfull, verkar snarast lättad när han rullar igång det med all den frenesi som bara ett nioårigt barn kan uppbåda.

Jag känner igen hans reaktion. Han söker och ser i detaljer. I dem verkar han hitta frigörelser från konflikter som han byggt upp inom sig. Vår gemensamma miljö skapar ett ständigt virrvarr i hans hyperaktiga hjärna. Han, som inte kan dra slutsatser, inte förstå orsak och verkan, där svirret och glittret hos hjulet på kärran i stället befriar honom från stress som hopat sig. Nu till och med storskrattar han. Visar att han är hårt inkapslad och oåtkomlig. Det är svårt att förstå vad som händer i hans inre. Ingen förstår. Ser han möjligen spännande små existenser, härliga ljussken eller njutbara ljud, som ger honom den sinnesro som han behöver? Man kan bara spekulera.

En unge med de rosigaste kinder och den gladaste uppsyn, kan man bara inte låta bli att älska! Men att inte få ge uttryck för det på normalt sätt, med kramar och pussar, är svårt. Hans känsloliv överhettas och han flyr iväg. Det tar lång tid för en mormor att inse det. Det tar också tid att inse att han inte tål mat som rister i halsen, att han inte vill ha en blå tandborste om den som han brukar använda är gul, att sångerna vi sjunger varje kväll inte får kastas om i turordningen och att han är lyckligast om han får leva i fred inne i sin bubbla men ändå se liv och rörelse där utanför.

Emil avbryts av min lilla hund som kommit springande. Han sparkar bryskt undan henne. Han förstår av mitt höga tonläge att något är fel, samtidigt som jag mycket väl vet att hans funktionsnedsättning innebär att han har svårt att sätta sig in i hur det känns för hunden att bli sparkad. Emil tittar mig vädjande i ögonen med huvudet litet på sned som om han ville säga:

Försök förstå, mormor! Jag har en annan verklighet än du. Jag bor i mitt eget universum. Där finns inga lagar.

Juni 2010

Birgitta Liebenholtz gav under våren ut boken Ett annorlund barn, på Stockholm Författares bokmaskin.

Nässjö, en annan del av Sverige.

PÅ min resa till och från Huskvarna fick jag möjlighet att spendera en timme i Nässjö, det var intressant. När man kommer ut ur stationshuset så möts man av en karikatyr av hur landsorten beskrivs och jag tänker, är det här på riktigt? Jag är inte alls ovan vid små landsortsstäder men Nässjö är något extra. Först möts man av en hög vit byggnad, det är Hotell Högland, som av allt yttre att döma sett sina bästa dagar. Vandrar vidare i ett nästan filktomt centrum där ett gäng torghandlare håller på att packa ihop sina grejer, kl 3 på eftermiddagen?

Gallerian Fenix som får antas ha fått sitt namn när den uppstod ur något behöver uppstå igen, jättetrist betongbyggnad där var 3:e lokal står tom. Restaurang Guldgaffeln har uppenbart tappat glansen då de handskrivna plakaten ropar ut "Alla pizzor 55 kr",. Klädkompanisets handskrivan skylt "stängt idag för inventering", mitt i månaden? Ja det kanske är en bra tid, jag kan inte klädbranschen men jag trodde man inventerade i månadskiften.

Är ingenting uppiggande? Jo Elsies café som på skylten utlovar " en lugn stund i en rogivande miljö", det mesta är slut i diskarna men lite finns kvar. följande konversation utspelar sig.

Den äldre mannen: Va e de i di här maasmalovsarna?
Expediten: De chokolad med meesmello på insidan.
Den äldre mannen: Jaha, då tar jag två.
Expediten: ¨Då blir det 24 kronor tack.

Priserna i Nässjö är fantastiska.

Avslutningsvis möts jag på tillbakavägen till stationen av skyltar som berättar att den 2-3 juli är det musikfestival i stan, coverfestival i 2 dagar med 36 band på 6 scener. Coversfestival? Nej Nässjö är inte på riktigt.

En solskenshistoria

Några av er har kanske följt vår historia med försäkringskassan, uppenbarligen gick TV4 inslaget fram på de mest oväntade ställena. Igår hade vi ett litet paket i posten, från Magnus, i Cornwall, i England... I paketet låg produkten "Angel Guard" to stop children from unbuckling their safety belt....Blir man förvånad? Och glad?
Uppenbart har denna Magnus som jag absolut inte känner gått och köpt denna amerikanska produkt som uppenbarligen också finns i England för sisådär 11-12 pund, letat reda på vår adress och skickat den till oss. Man blir själaglad misnt sagt.

Nu ska den testas, omdöme och bild kommer.

Ja, så här är det.

Kamikazemåsen del 2

Igår kväll sådär vid halv elva smög jag mig ner till bryggan för att se om hon var hemma. Det skymde rätt rejält och inge Fru Kamikaza i sikte. Perfekt, går ut på bryggan och hinner bara några steg innan jag hör henne och ett svisch ovanför huvudet, hon hade koll. men nu var hon argare än tidigare och jag kunde inte riktigt förstå varför, jag stod längre bort än tidigare och helt still, konstigt. Jag avvaktade kanske 10 minuter för att se vad som skulle hända och om hon möjligen skulle ge sig av, men inte. Arg och hotande mest hela tiden.

När jag vänder mig om för att gå så får jag förklaringen till ilskan.
Kattskrället har följt efter mig ner till bryggan utan att jag sett eller hört honom.
Han sitter där några meter bakom mig och spanar, tro fan fru mås var förbannad, hon trodde ju jag hämtat förstärkning.

Känner mig som Tippi Hedren..hjälp

Skulle precis gå ner till bryggan för att förbereda för morgondagens sjösättning. Kolla tamparna som övervintrat på bryggan, kolla lite fästen och krokar och sånt man kollar. På vägen ut till bryggan skymtar jag lite vass som verkar ha spolats upp på bryggan, konstigt tycker jag men vad vet man om väder? Halvvägs ut så dyker en fiskmås mot mig, shit, vad var det där? Några steg till, kamikaze måsen anfaller igen, nu med en polare, och synkat från var sitt håll.

Vad är det som händer? Aska, åska, bladlöss från öster och nu galna fiskmåsar!!

Efter att ha duckat duktigt denna gång, nästan liggläge på bryggan, reser jag mig sakta och kollar upp mot himlen efter fler anfall, jodå där cirklar dom och förbereder sig. Medan jag ligger där tittar jag också mot vassruggen på min båtplats, den ser lite rund ut, nästan strukturerad.
Aha, börjar sakta fatta, vid ytterligare skärpt tittande ser jag tre små runda kulor mitt i "nästet". Måsarna har valt min förtöjningstamp som grund för att bygga ett bo, med ägg.
Vad göra, plötsligt börjar huvudet nynna på "oh mama", vad har Lili Päivärinta för nummer? Det är väl hon som räddar djur? Här är ett bo som behöver flyttas, hur fan gör man det? När på dygnet, ska jag gå ner i natt? Kommer måsarna att skita ner båten hela sommaren som hämnd om jag flyttar på boet? Vad gör man?

Tippi Hedren är hon som spelar huvudrollen i Hitchcocks klassiker "Fåglarna" från 1963.