En chans att förstå.

Man kan bara spekulera

Av Birgitta Liebenholtz


Ur skoltaxin störtar ett litet barn. Skosnörena hänger och slänger. En för stor röd ryggsäck gömmer den späda ryggen. En blick irrar oroligt mellan det gröna radhuset och taxin. Ska jag få stanna? säger blicken. Är jag hos mormor nu - eller...? Stegen är ängsligt snubblande. Först när Emil ser att bilen rullar iväg sänker han takten, stannar till och fäster blicken länge mot grusgången. Han nickar. Verkar bekräfta att han är där han vill vara, hemma. Jag vet att han har varit osäkerhet på var bilen varit på väg. Det händer att man "glömt" berätta. Ett barn som inte kan prata, kanske man inte heller behöver informera. Bara plocka upp och köra iväg. Så kanske många tänker.

Emil är nio nu. Ett annorlunda barn. Ett barn med autism. Med ett livsmönster som på de flesta sätt skiljer sig från mitt. Som ser, känner, och doftar olikt mig, som löser problem på sitt eget sätt, självsäkert och reservationslöst, framtvingat av att hans hjärna inte kan, som min, dra slutsatser. Som nu till exempel då han upptäcker min nya skottkärra. Det är inte kärran han primärt ser. Han förstår inte att den ska frakta mina grejer i trädgården. I stället ser han det glittriga navet på hjulet och sätter därför iväg mot det med ett ljudligt "iiihh". Han är förväntansfull, verkar snarast lättad när han rullar igång det med all den frenesi som bara ett nioårigt barn kan uppbåda.

Jag känner igen hans reaktion. Han söker och ser i detaljer. I dem verkar han hitta frigörelser från konflikter som han byggt upp inom sig. Vår gemensamma miljö skapar ett ständigt virrvarr i hans hyperaktiga hjärna. Han, som inte kan dra slutsatser, inte förstå orsak och verkan, där svirret och glittret hos hjulet på kärran i stället befriar honom från stress som hopat sig. Nu till och med storskrattar han. Visar att han är hårt inkapslad och oåtkomlig. Det är svårt att förstå vad som händer i hans inre. Ingen förstår. Ser han möjligen spännande små existenser, härliga ljussken eller njutbara ljud, som ger honom den sinnesro som han behöver? Man kan bara spekulera.

En unge med de rosigaste kinder och den gladaste uppsyn, kan man bara inte låta bli att älska! Men att inte få ge uttryck för det på normalt sätt, med kramar och pussar, är svårt. Hans känsloliv överhettas och han flyr iväg. Det tar lång tid för en mormor att inse det. Det tar också tid att inse att han inte tål mat som rister i halsen, att han inte vill ha en blå tandborste om den som han brukar använda är gul, att sångerna vi sjunger varje kväll inte får kastas om i turordningen och att han är lyckligast om han får leva i fred inne i sin bubbla men ändå se liv och rörelse där utanför.

Emil avbryts av min lilla hund som kommit springande. Han sparkar bryskt undan henne. Han förstår av mitt höga tonläge att något är fel, samtidigt som jag mycket väl vet att hans funktionsnedsättning innebär att han har svårt att sätta sig in i hur det känns för hunden att bli sparkad. Emil tittar mig vädjande i ögonen med huvudet litet på sned som om han ville säga:

Försök förstå, mormor! Jag har en annan verklighet än du. Jag bor i mitt eget universum. Där finns inga lagar.

Juni 2010

Birgitta Liebenholtz gav under våren ut boken Ett annorlund barn, på Stockholm Författares bokmaskin.