Den globala uppvärmningen engagerar många från alla håll i samhället, debattörer skriver många mil i ämnet och den ena riksdagspolitikern försöker överträffa den andra i beskrivningar och allvarsamma miner. Det är väl gott så?
Men, det är ju ändå en fråga som innehåller delade meningar om allvarets art och hur bråttom det är att nå lösningar. Den ena parten (FN) har ju också tyvärr visat sig ha lite bråttom med sina slutsatser utan att göra den obligatoriska hemläxan först. Vem har rätt, det får vi se om vi lever då?
Bland människor i Sverige mellan 15 och 44 år tar 3 gånger fler livet av sig än dör i trafiken. 3 gånger!!
Ändå ägnar sig var och varannan riksdagspolitiker högljutt åt att debattera trafikens farlighet för människa och miljö, ofta med den globala uppvärmningen som argument, medan väldigt få om ens någon med emfas och lika högljutt talar om den mentala istid som vår närmast totala brist på adekvat psykvård försätter människor i.
Hur kan det vara så? Varför tar vi ifrån tårna i en fråga men fullständigt skiter i en annan, som kräver fler unga människors liv?
Vad är värst, global uppvärmning eller mental istid?
Kanske ska man inte ställa dom mot varandra, kanske är båda lika dåliga, men varför får de så olika uppmärksamhet av dom vi valt som våra företrädare i riksdagen eller lokalt i kommunerna?
I kommunen där jag bor, Värmdö, tävlas det just nu från både allians och opposition om att komma med bra förslag kring vilka hus som ska byggas co2 neutralt eller hur kommunens ekoprofil ska bli verklighet, men ingen tävlar om att leverera bäst hjälp till dem som mest behöver det, i alla fall inte lika högljutt.
Förutom att jag tänker göra vad jag kan åt det så undrar jag varför det blir så här konstigt?
Men, det är ju ändå en fråga som innehåller delade meningar om allvarets art och hur bråttom det är att nå lösningar. Den ena parten (FN) har ju också tyvärr visat sig ha lite bråttom med sina slutsatser utan att göra den obligatoriska hemläxan först. Vem har rätt, det får vi se om vi lever då?
Bland människor i Sverige mellan 15 och 44 år tar 3 gånger fler livet av sig än dör i trafiken. 3 gånger!!
Ändå ägnar sig var och varannan riksdagspolitiker högljutt åt att debattera trafikens farlighet för människa och miljö, ofta med den globala uppvärmningen som argument, medan väldigt få om ens någon med emfas och lika högljutt talar om den mentala istid som vår närmast totala brist på adekvat psykvård försätter människor i.
Hur kan det vara så? Varför tar vi ifrån tårna i en fråga men fullständigt skiter i en annan, som kräver fler unga människors liv?
Vad är värst, global uppvärmning eller mental istid?
Kanske ska man inte ställa dom mot varandra, kanske är båda lika dåliga, men varför får de så olika uppmärksamhet av dom vi valt som våra företrädare i riksdagen eller lokalt i kommunerna?
I kommunen där jag bor, Värmdö, tävlas det just nu från både allians och opposition om att komma med bra förslag kring vilka hus som ska byggas co2 neutralt eller hur kommunens ekoprofil ska bli verklighet, men ingen tävlar om att leverera bäst hjälp till dem som mest behöver det, i alla fall inte lika högljutt.
Förutom att jag tänker göra vad jag kan åt det så undrar jag varför det blir så här konstigt?
Jag håller med. Mer mental värme är inte bara önskvärt utan också behövligt.
SvaraRaderaDet enkla svaret på frågan är väl att det är lättare att visa på ett hus man sett till att bygga än att tydligt redovisa vilka personer man räddat livet på genom att se till att det finns en fungerande psykvård.
Snabba, konkreta och tydliga resultat premieras. Tålamod och långsiktighet är utdöende begrepp.
Välkommen förresten.